Kenya vs Sverige
En vecka senare och Sverige har iaf vett att leverera snö lagom till julafton.
Jag har varit på Gävle sjukhus och blivit officiellt friskförklarad.
Vilket betyder att jag bara äter hälften så många piller som innan. perfekt.
Har noterat att på sjukhus i Sverige är det vanligt med kommentarer som:
"Nu sticker det till litegrann" eller min personliga favorit:
"Det här kan kännas lite obehagligt"
Prova att göra en akut bukoperation i bushen i Kenya - DET vill jag bara säga, kan kännas lite obehagligt.
kontrasten till hemmet i svenska skogarna kändes stor där ett tag.
hursomhelst nu sitter jag här på min häck hemma i Bajen och väntar in försäkringspengarna.
Sen ska jag leva loppan.
tänkte eventuellt försöka blogga lite mer frekvent va sägs om de. eftersom uppdateringen från mitt livs resa blev lite lidande efter mitt livs värsta upplevelse.
Har en del härliga, knäppa, korkade, roliga, mindre roliga samt astuffa grejer kvar att berätta från Kenya.
SÅ STAY BLACK SÅ SKRIVER JAG SNART IGEN!
XX E
ps. Pepparkaksbak hos Hast's är allt utom ordinärt. Årets tävling om mest originella utformning tyckte jag skulle gå till mej?
aningen partisk och afrikainspirerad.
Celinas joker on the run, inte helt dåligt försök:
Gabbes viking va eventuellt värd en andra plats:
men förstaplatsen går SOLKLART till Matteus och HYDRAN:
Pepparkakspanik!!!!!!!!!!!
Jag har varit på Gävle sjukhus och blivit officiellt friskförklarad.
Vilket betyder att jag bara äter hälften så många piller som innan. perfekt.
Har noterat att på sjukhus i Sverige är det vanligt med kommentarer som:
"Nu sticker det till litegrann" eller min personliga favorit:
"Det här kan kännas lite obehagligt"
Prova att göra en akut bukoperation i bushen i Kenya - DET vill jag bara säga, kan kännas lite obehagligt.
kontrasten till hemmet i svenska skogarna kändes stor där ett tag.
hursomhelst nu sitter jag här på min häck hemma i Bajen och väntar in försäkringspengarna.
Sen ska jag leva loppan.
tänkte eventuellt försöka blogga lite mer frekvent va sägs om de. eftersom uppdateringen från mitt livs resa blev lite lidande efter mitt livs värsta upplevelse.
Har en del härliga, knäppa, korkade, roliga, mindre roliga samt astuffa grejer kvar att berätta från Kenya.
SÅ STAY BLACK SÅ SKRIVER JAG SNART IGEN!
XX E
ps. Pepparkaksbak hos Hast's är allt utom ordinärt. Årets tävling om mest originella utformning tyckte jag skulle gå till mej?
aningen partisk och afrikainspirerad.
Celinas joker on the run, inte helt dåligt försök:
Gabbes viking va eventuellt värd en andra plats:
men förstaplatsen går SOLKLART till Matteus och HYDRAN:
Pepparkakspanik!!!!!!!!!!!
sista sucken Afrika!
jaha Mamma ringde precis å va upprörd över att jag ännu inte berättat om Resan hem från öknen.
Ja mamma det kändes helt enkelt lite lätt oviktigt i sammanhanget. Dock lovar jag att det kommer.
Detta däremot är sista inlägget från Afrika vänner. Imorn packar, solar, chillar, lunchar, solar, umgås och äter vi finmiddag.
Och på söndag. då åker jag hem.
Visst de känns lite tråkigt att jag missar hela Mombasa-prylen.(Som jag hetsat om sen september)
Men man får vara lite tacksam att man lever.
På tal om det. Ni såg min rullstol som dom tröck ner mej i när jag vi kom tjutandes i ambulansen va?
Då fattar ni standarden.
Vill dock poängtera att jag genom hela operationen och sjukhusvistelsen fick fantastisk vård efter förutsättningarna.
(och den e faktiskt inte helt obekväm ska sägas)
Allt funkar inte riktigt likadant på Kenyanska sjukhus som i Sverige.(Captain Obvious men ändå)
Bland annat tycker dom de e lite onödigt me nattronder.
Så om jag ligger å kolar mitt i natten e liksom ingen som märker det.
Förrns framåt 7-tiden när de e dags för morgonspruta i låret.
Därför hade jag två överfina tjejer från barnbarnshemmet som sov hos mej varje natt.
Och på dagarna va Lillemor, Margareta och Rose hos mej i skift.
Och världens bästa Rose körde totalslut på sköterskorna. Samt tvingade i mig mat, vilket förmodligen ledde till att jag repade mig så fort. (Jag tyckte de va en asbra idé att inte äta, då slapp jag nämligen gå på toaletten vilket va mitt livs största besvär plus att det inte fanns nån toalettring. Å då låg jag på privata avdelningen.)
OKEJ - HEJDÅ KENYA! HEJ SVERIGE!
Nu åker jag hem å sjukskriver mej över jul. Det vill säga tjänar småpengar på att käka knäck, de känns ok.
Älskar dej Kenya och kommer sakna alla dina barn till tusen. men jag kommer tillbaks va så säker.
Kwaheri Kenya! Mungu Akubariki <3
XX E
Ja mamma det kändes helt enkelt lite lätt oviktigt i sammanhanget. Dock lovar jag att det kommer.
Detta däremot är sista inlägget från Afrika vänner. Imorn packar, solar, chillar, lunchar, solar, umgås och äter vi finmiddag.
Och på söndag. då åker jag hem.
Visst de känns lite tråkigt att jag missar hela Mombasa-prylen.(Som jag hetsat om sen september)
Men man får vara lite tacksam att man lever.
På tal om det. Ni såg min rullstol som dom tröck ner mej i när jag vi kom tjutandes i ambulansen va?
Då fattar ni standarden.
Vill dock poängtera att jag genom hela operationen och sjukhusvistelsen fick fantastisk vård efter förutsättningarna.
(och den e faktiskt inte helt obekväm ska sägas)
Allt funkar inte riktigt likadant på Kenyanska sjukhus som i Sverige.(Captain Obvious men ändå)
Bland annat tycker dom de e lite onödigt me nattronder.
Så om jag ligger å kolar mitt i natten e liksom ingen som märker det.
Förrns framåt 7-tiden när de e dags för morgonspruta i låret.
Därför hade jag två överfina tjejer från barnbarnshemmet som sov hos mej varje natt.
Och på dagarna va Lillemor, Margareta och Rose hos mej i skift.
Och världens bästa Rose körde totalslut på sköterskorna. Samt tvingade i mig mat, vilket förmodligen ledde till att jag repade mig så fort. (Jag tyckte de va en asbra idé att inte äta, då slapp jag nämligen gå på toaletten vilket va mitt livs största besvär plus att det inte fanns nån toalettring. Å då låg jag på privata avdelningen.)
OKEJ - HEJDÅ KENYA! HEJ SVERIGE!
Nu åker jag hem å sjukskriver mej över jul. Det vill säga tjänar småpengar på att käka knäck, de känns ok.
Älskar dej Kenya och kommer sakna alla dina barn till tusen. men jag kommer tillbaks va så säker.
Kwaheri Kenya! Mungu Akubariki <3
XX E
inte som andra inlägg.
Ok vänner. Det här inlägget kommer inte bli riktigt som mina andra. Det kommer sakna lite av min vanliga sarkasm och ironi.
Just för att det faktiskt inte är så mkt att skämta om.
Förra måndagen, den 28e nov, fick jag plötsligt såna oerhörda smärtor i magen. Jag tog en taxi till vår granne Kathys doktorsklinik och när jag kom fram kunde jag varken stå eller prata längre. Smärtan blev värre för varje minut och inga smärtstillande medel hjälpte. Tillsist skickade Kathy mej med taxin till Cherangani Nursing Home, en något större klinik för en ordentlig undersökning.
Väl framme undersökte dom mig på alla möjliga vis men fann inget fel.
Det diskuterades vilt om jag skulle köras i bil till den större staden Eldoret(flera mil bort) eller rentav flygas till Nairobi.
Jag togs i ambulans(gammal folkabuss med texten AMBULANCE på rutan funkar utmärkt) till District Hospital för ultraljud.
Samtidigt visar det sig att en specialistkirurg har hittats i en stad flera mil bort men att han är på väg.
När doktorn dyker upp gör han ultraljud, hittar felet och säger att dom måste operera genast.
Så jag tas i ambulansen tillbaks till sjukan, och direkt in på operationsbordet. Sövs och opereras akut.
Sen vaknar jag och allt gick bra.
Får 2 olika dropp, 2 olika sprutor via kanyl och 3 smärtstillande injektioner i omgångar varje dag. Inget för spruträdda.
Stannar på sjukan en vecka och skrivs sen ut.
Nu mår jag efter förutsättningarna trots allt fantastiskt bra, behöver bara lära mig att ta det väldigt lugnt.
Jag minns nästan inget från måndan, men de va tydligen förvånade över att jag inte svimmat av smärtan. Tror jag höll mig vaken av ren envishet. Jag ville veta va dom tänkte göra.
Lite skärrad i efterhand men mest så otroligt tacksam att det gick vägen, att dom bara veckan innan hade installerat ultraljudsapparaten som hittade felet, att man hittade en kirurg i sista stund, att operationen på det lilla lilla vårdhemmet med ännu mindre resurser gick felfritt och framförallt för att jag överlevde.
(Vad som faktiskt var felet tänker jag dock behålla för mig själv, nån måtta på blogghysterin får det va)
Lite väl seriöst och allvarsant inlägg kan jag tycka. Men nu vet ni iaf, och även jag kan gå tillbaka i bloggarkivet å läsa om mitt sista äventyr i afrika för den här gången. Jag flygs hem tidigare, redan på måndag. Så på lucia kliver jag ur planet i Sverige och jag längtar.
för att kompensera den dystra tonen i inlägget, visar jag bild på min ambulans. Med en bår så smal att jag fick ligga halvt på sidan. Och på min allra första besökare, Herr Gräshoppa som chillade på min droppställning.
XX E
Just för att det faktiskt inte är så mkt att skämta om.
Förra måndagen, den 28e nov, fick jag plötsligt såna oerhörda smärtor i magen. Jag tog en taxi till vår granne Kathys doktorsklinik och när jag kom fram kunde jag varken stå eller prata längre. Smärtan blev värre för varje minut och inga smärtstillande medel hjälpte. Tillsist skickade Kathy mej med taxin till Cherangani Nursing Home, en något större klinik för en ordentlig undersökning.
Väl framme undersökte dom mig på alla möjliga vis men fann inget fel.
Det diskuterades vilt om jag skulle köras i bil till den större staden Eldoret(flera mil bort) eller rentav flygas till Nairobi.
Jag togs i ambulans(gammal folkabuss med texten AMBULANCE på rutan funkar utmärkt) till District Hospital för ultraljud.
Samtidigt visar det sig att en specialistkirurg har hittats i en stad flera mil bort men att han är på väg.
När doktorn dyker upp gör han ultraljud, hittar felet och säger att dom måste operera genast.
Så jag tas i ambulansen tillbaks till sjukan, och direkt in på operationsbordet. Sövs och opereras akut.
Sen vaknar jag och allt gick bra.
Får 2 olika dropp, 2 olika sprutor via kanyl och 3 smärtstillande injektioner i omgångar varje dag. Inget för spruträdda.
Stannar på sjukan en vecka och skrivs sen ut.
Nu mår jag efter förutsättningarna trots allt fantastiskt bra, behöver bara lära mig att ta det väldigt lugnt.
Jag minns nästan inget från måndan, men de va tydligen förvånade över att jag inte svimmat av smärtan. Tror jag höll mig vaken av ren envishet. Jag ville veta va dom tänkte göra.
Lite skärrad i efterhand men mest så otroligt tacksam att det gick vägen, att dom bara veckan innan hade installerat ultraljudsapparaten som hittade felet, att man hittade en kirurg i sista stund, att operationen på det lilla lilla vårdhemmet med ännu mindre resurser gick felfritt och framförallt för att jag överlevde.
(Vad som faktiskt var felet tänker jag dock behålla för mig själv, nån måtta på blogghysterin får det va)
Lite väl seriöst och allvarsant inlägg kan jag tycka. Men nu vet ni iaf, och även jag kan gå tillbaka i bloggarkivet å läsa om mitt sista äventyr i afrika för den här gången. Jag flygs hem tidigare, redan på måndag. Så på lucia kliver jag ur planet i Sverige och jag längtar.
för att kompensera den dystra tonen i inlägget, visar jag bild på min ambulans. Med en bår så smal att jag fick ligga halvt på sidan. Och på min allra första besökare, Herr Gräshoppa som chillade på min droppställning.
XX E
