inte som andra inlägg.
Ok vänner. Det här inlägget kommer inte bli riktigt som mina andra. Det kommer sakna lite av min vanliga sarkasm och ironi.
Just för att det faktiskt inte är så mkt att skämta om.
Förra måndagen, den 28e nov, fick jag plötsligt såna oerhörda smärtor i magen. Jag tog en taxi till vår granne Kathys doktorsklinik och när jag kom fram kunde jag varken stå eller prata längre. Smärtan blev värre för varje minut och inga smärtstillande medel hjälpte. Tillsist skickade Kathy mej med taxin till Cherangani Nursing Home, en något större klinik för en ordentlig undersökning.
Väl framme undersökte dom mig på alla möjliga vis men fann inget fel.
Det diskuterades vilt om jag skulle köras i bil till den större staden Eldoret(flera mil bort) eller rentav flygas till Nairobi.
Jag togs i ambulans(gammal folkabuss med texten AMBULANCE på rutan funkar utmärkt) till District Hospital för ultraljud.
Samtidigt visar det sig att en specialistkirurg har hittats i en stad flera mil bort men att han är på väg.
När doktorn dyker upp gör han ultraljud, hittar felet och säger att dom måste operera genast.
Så jag tas i ambulansen tillbaks till sjukan, och direkt in på operationsbordet. Sövs och opereras akut.
Sen vaknar jag och allt gick bra.
Får 2 olika dropp, 2 olika sprutor via kanyl och 3 smärtstillande injektioner i omgångar varje dag. Inget för spruträdda.
Stannar på sjukan en vecka och skrivs sen ut.
Nu mår jag efter förutsättningarna trots allt fantastiskt bra, behöver bara lära mig att ta det väldigt lugnt.
Jag minns nästan inget från måndan, men de va tydligen förvånade över att jag inte svimmat av smärtan. Tror jag höll mig vaken av ren envishet. Jag ville veta va dom tänkte göra.
Lite skärrad i efterhand men mest så otroligt tacksam att det gick vägen, att dom bara veckan innan hade installerat ultraljudsapparaten som hittade felet, att man hittade en kirurg i sista stund, att operationen på det lilla lilla vårdhemmet med ännu mindre resurser gick felfritt och framförallt för att jag överlevde.
(Vad som faktiskt var felet tänker jag dock behålla för mig själv, nån måtta på blogghysterin får det va)
Lite väl seriöst och allvarsant inlägg kan jag tycka. Men nu vet ni iaf, och även jag kan gå tillbaka i bloggarkivet å läsa om mitt sista äventyr i afrika för den här gången. Jag flygs hem tidigare, redan på måndag. Så på lucia kliver jag ur planet i Sverige och jag längtar.
för att kompensera den dystra tonen i inlägget, visar jag bild på min ambulans. Med en bår så smal att jag fick ligga halvt på sidan. Och på min allra första besökare, Herr Gräshoppa som chillade på min droppställning.
XX E
Just för att det faktiskt inte är så mkt att skämta om.
Förra måndagen, den 28e nov, fick jag plötsligt såna oerhörda smärtor i magen. Jag tog en taxi till vår granne Kathys doktorsklinik och när jag kom fram kunde jag varken stå eller prata längre. Smärtan blev värre för varje minut och inga smärtstillande medel hjälpte. Tillsist skickade Kathy mej med taxin till Cherangani Nursing Home, en något större klinik för en ordentlig undersökning.
Väl framme undersökte dom mig på alla möjliga vis men fann inget fel.
Det diskuterades vilt om jag skulle köras i bil till den större staden Eldoret(flera mil bort) eller rentav flygas till Nairobi.
Jag togs i ambulans(gammal folkabuss med texten AMBULANCE på rutan funkar utmärkt) till District Hospital för ultraljud.
Samtidigt visar det sig att en specialistkirurg har hittats i en stad flera mil bort men att han är på väg.
När doktorn dyker upp gör han ultraljud, hittar felet och säger att dom måste operera genast.
Så jag tas i ambulansen tillbaks till sjukan, och direkt in på operationsbordet. Sövs och opereras akut.
Sen vaknar jag och allt gick bra.
Får 2 olika dropp, 2 olika sprutor via kanyl och 3 smärtstillande injektioner i omgångar varje dag. Inget för spruträdda.
Stannar på sjukan en vecka och skrivs sen ut.
Nu mår jag efter förutsättningarna trots allt fantastiskt bra, behöver bara lära mig att ta det väldigt lugnt.
Jag minns nästan inget från måndan, men de va tydligen förvånade över att jag inte svimmat av smärtan. Tror jag höll mig vaken av ren envishet. Jag ville veta va dom tänkte göra.
Lite skärrad i efterhand men mest så otroligt tacksam att det gick vägen, att dom bara veckan innan hade installerat ultraljudsapparaten som hittade felet, att man hittade en kirurg i sista stund, att operationen på det lilla lilla vårdhemmet med ännu mindre resurser gick felfritt och framförallt för att jag överlevde.
(Vad som faktiskt var felet tänker jag dock behålla för mig själv, nån måtta på blogghysterin får det va)
Lite väl seriöst och allvarsant inlägg kan jag tycka. Men nu vet ni iaf, och även jag kan gå tillbaka i bloggarkivet å läsa om mitt sista äventyr i afrika för den här gången. Jag flygs hem tidigare, redan på måndag. Så på lucia kliver jag ur planet i Sverige och jag längtar.
för att kompensera den dystra tonen i inlägget, visar jag bild på min ambulans. Med en bår så smal att jag fick ligga halvt på sidan. Och på min allra första besökare, Herr Gräshoppa som chillade på min droppställning.
XX E
Kommentarer
Postat av: Emma Nyberg
Älskade Hast, Jag längtar!!!!
Postat av: Jennifer
Vad skönt att du mår bättre! Hoppas resan hem går fint, ta hand om dig. kram
Trackback
