Kenya vs Sverige

En vecka senare och Sverige har iaf vett att leverera snö lagom till julafton.

Jag har varit på Gävle sjukhus och blivit officiellt friskförklarad.
Vilket betyder att jag bara äter hälften så många piller som innan. perfekt.

Har noterat att på sjukhus i Sverige är det vanligt med kommentarer som:
"Nu sticker det till litegrann" eller min personliga favorit:
"Det här kan kännas lite obehagligt"

Prova att göra en akut bukoperation i bushen i Kenya - DET vill jag bara säga, kan kännas lite obehagligt.



kontrasten till hemmet i svenska skogarna kändes stor där ett tag.



hursomhelst nu sitter jag här på min häck hemma i Bajen och väntar in försäkringspengarna.
Sen ska jag leva loppan.

tänkte eventuellt försöka blogga lite mer frekvent va sägs om de. eftersom uppdateringen från mitt livs resa blev lite lidande efter mitt livs värsta upplevelse.
Har en del härliga, knäppa, korkade, roliga, mindre roliga samt astuffa grejer kvar att berätta från Kenya.
SÅ STAY BLACK SÅ SKRIVER JAG SNART IGEN!

XX E


ps. Pepparkaksbak hos Hast's är allt utom ordinärt. Årets tävling om mest originella utformning tyckte jag skulle gå till mej?



aningen partisk och afrikainspirerad.
Celinas joker on the run, inte helt dåligt försök:



Gabbes viking va eventuellt värd en andra plats:


men förstaplatsen går SOLKLART till Matteus och HYDRAN:



Pepparkakspanik!!!!!!!!!!!




sista sucken Afrika!

jaha Mamma ringde precis å va upprörd över att jag ännu inte berättat om Resan hem från öknen.
Ja mamma det kändes helt enkelt lite lätt oviktigt i sammanhanget. Dock lovar jag att det kommer.

Detta däremot är sista inlägget från Afrika vänner. Imorn packar, solar, chillar, lunchar, solar, umgås och äter vi finmiddag.
Och på söndag. då åker jag hem.

Visst de känns lite tråkigt att jag missar hela Mombasa-prylen.(Som jag hetsat om sen september)
Men man får vara lite tacksam att man lever.

På tal om det. Ni såg min rullstol som dom tröck ner mej i när jag vi kom tjutandes i ambulansen va?



Då fattar ni standarden.
Vill dock poängtera att jag genom hela operationen och sjukhusvistelsen fick fantastisk vård efter förutsättningarna.
(och den e faktiskt inte helt obekväm ska sägas)

Allt funkar inte riktigt likadant på Kenyanska sjukhus som i Sverige.(Captain Obvious men ändå)
Bland annat tycker dom de e lite onödigt me nattronder. 
Så om jag ligger å kolar mitt i natten e liksom ingen som märker det.
Förrns framåt 7-tiden när de e dags för morgonspruta i låret.

Därför hade jag två överfina tjejer från barnbarnshemmet som sov hos mej varje natt.
Och på dagarna va Lillemor, Margareta och Rose hos mej i skift.



Och världens bästa Rose körde totalslut på sköterskorna. Samt tvingade i mig mat, vilket förmodligen ledde till att jag repade mig så fort. (Jag tyckte de va en asbra idé att inte äta, då slapp jag nämligen gå på toaletten vilket va mitt livs största besvär plus att det inte fanns nån toalettring. Å då låg jag på privata avdelningen.)

OKEJ - HEJDÅ KENYA! HEJ SVERIGE!
Nu åker jag hem å sjukskriver mej över jul. Det vill säga tjänar småpengar på att käka knäck, de känns ok.
Älskar dej Kenya och kommer sakna alla dina barn till tusen. men jag kommer tillbaks va så säker.




Kwaheri Kenya! Mungu Akubariki <3

XX E

inte som andra inlägg.

Ok vänner. Det här inlägget kommer inte bli riktigt som mina andra. Det kommer sakna lite av min vanliga sarkasm och ironi.
Just för att det faktiskt inte är så mkt att skämta om.

Förra måndagen, den 28e nov, fick jag plötsligt såna oerhörda smärtor i magen. Jag tog en taxi till vår granne Kathys doktorsklinik och när jag kom fram kunde jag varken stå eller prata längre. Smärtan blev värre för varje minut och inga smärtstillande medel hjälpte. Tillsist skickade Kathy mej med taxin till Cherangani Nursing Home, en något större klinik för en ordentlig undersökning.
Väl framme undersökte dom mig på alla möjliga vis men fann inget fel.
Det diskuterades vilt om jag skulle köras i bil till den större staden Eldoret(flera mil bort) eller rentav flygas till Nairobi.
 

Jag togs i ambulans(gammal folkabuss med texten AMBULANCE på rutan funkar utmärkt) till District Hospital för ultraljud.
Samtidigt visar det sig att en specialistkirurg har hittats i en stad flera mil bort men att han är på väg.
När doktorn dyker upp gör han ultraljud, hittar felet och säger att dom måste operera genast.
Så jag tas i ambulansen tillbaks till sjukan, och direkt in på operationsbordet. Sövs och opereras akut.

Sen vaknar jag och allt gick bra.
Får 2 olika dropp, 2 olika sprutor via kanyl och 3 smärtstillande injektioner i omgångar varje dag. Inget för spruträdda.
Stannar på sjukan en vecka och skrivs sen ut.
Nu mår jag efter förutsättningarna trots allt fantastiskt bra, behöver bara lära mig att ta det väldigt lugnt.


Jag minns nästan inget från måndan, men de va tydligen förvånade över att jag inte svimmat av smärtan. Tror jag höll mig vaken av ren envishet. Jag ville veta va dom tänkte göra.
Lite skärrad i efterhand men mest så otroligt tacksam att det gick vägen, att dom bara veckan innan hade installerat ultraljudsapparaten som hittade felet, att man hittade en kirurg i sista stund, att operationen på det lilla lilla vårdhemmet med ännu mindre resurser gick felfritt och framförallt för att jag överlevde.

(Vad som faktiskt var felet tänker jag dock behålla för mig själv, nån måtta på blogghysterin får det va)

Lite väl seriöst och allvarsant inlägg kan jag tycka. Men nu vet ni iaf, och även jag kan gå tillbaka i bloggarkivet å läsa om mitt sista äventyr i afrika för den här gången. Jag flygs hem tidigare, redan på måndag. Så på lucia kliver jag ur planet i Sverige och jag längtar.

för att kompensera den dystra tonen i inlägget, visar jag bild på min ambulans. Med en bår så smal att jag fick ligga halvt på sidan. Och på min allra första besökare, Herr Gräshoppa som chillade på min droppställning.





XX E

Mellanstick 2 - Att bära

De här me att kvinnorna gör allt i det här landet.
Medans männen gärna ser på.
Häromdagen på barnbarnshemmet var det dags att så potatis, och vilka står me redskapen i högsta hugg mitt ute på åkern å sjunger? BRUDARNA.

Afrikanska kvinnor e stenhårda.

Detta är en vanlig syn:



Kvinnorna går hur långt som helst me veden på skallen.
Å DE E INGA SMÅ VEDHÖGAR.
På riktigt jag orkar typ inte bära en såndär vedpinne - MED ARMARNA.
alltså respekt.



Finns dock fler alternativ än ved. Frukt t ex.
Esther t ex, hon går från hus till hus och säljer frukt från världens eventuellt största korg.
Som hon givetvis bär på huvudet.



Den brukar oftast väga 40-50kg berättar hon obesvärat.
Jag fick lov å hjälpa henne få ner och upp den på skallen. Fick träningsvärk i två dar.
(kan ha något med mina armar snarare än tyngden på korgen att göra dock. eventuellt)
Sen knatar hon iväg me rumpan svängandes men korgen blixtstilla på skallen.
JAG ÄR IMPONERAD.

Ska berätta om resan hem från öknen. Ska göra lite armhävningar först tänkte jag. retroaktivt.
Hej!

Mellanstick - Håret.

Beslutade mig i öknen för att fläta bort håret. Allvarligt de blev för svettigt.
Så satte mej i salongsstolen me 4 gott skrattande afrikanska damer slitandes i mitt hår i 3h.
SMÄRTA.

resultatet blev ett kraftigt ansiktslyft kan vi säga.
Kunde inte rynka pannan på 3dar. Botox eat your heart out.

DOCK ska sägas, eventuellt inte min bästa look.
Så idag fick tjejerna på barnbarnshemmet den stora äran att slita ut alltihop.
SMÄRTA.

Så.
FÖRE:


UNDER TIDEN:

(jag har tydligen totalsvart hår numer också? utväxten från helvetet välkommen)

EFTER:


????? detta däremot. är eventuellt min bästa look nånsin.

XX E



Öknen del 4 - Den mörka resan.

Ja när jag hade varit 5dygn hos Sally å hennes familj i det lilla huset i öknen i Lokichar höll jag på å bli totalt nipprig.
Världens finaste familj. understryker.
men de va lite för dåligt me action i öknen. (frånsett det eventuella monstret på Dasset i Öknen då)



Så jag tog min väska å ställde mig att vänta på bussen till Lodwar(ännu längre ut i Turkanaöknen). fullt beredd på att behöva vänta iaf 2h.
Under ca 1 1/2h hann gruppen av kenyaner runt denna väntande viting bli rätt stor. Hur fascinerande kan jag va?
Tillsist kommer en svettig man also known as räddaren i nöden springades.

"I have a ride for you madame!"
Mhm, har du säkert.
"No worries I'm a pastor!"
Ja om ja inte kan lita på en kyrkans man så vem då.

Hoppar in i hans befriande fräscha Land Rover och hinner tänka: perfekt. Innan 5 stora män lyckas klämma in sig dom me varav två i bakluckan.
Vi åker.
1h senare. vi stannar.
Framljusen har gått sönder. Det är natt i Afrika - kolsvart.
Här skulle man eventuellt kunna tro att de va läge att åka tillbaks eller kanske invänta någon slags hjälp.
Inte det. Vi åker ytterligare 3h på sönderhärjad ökenväg mitt i natten med endast blinkersljus.
Kenyanerna skrattade gott åt att chauffören fick slå på "autopiloten". jag bad Gud som haver.


Kom dock fram till barnhemmet i Lodwar, något skakad men fullständigt hel. Pastorn bjöd dessutom på resan och hälsade mej varmt välkommen ut i ingenstans. (vart va jag innan då?)



forts. följer..

Öknen del 3 - Djuren

De enda som känns lite bra e att det i öknen råder total brist på ställen att gömma sig på.
Jag frågade Sally, med vad jag tyckte va en röst i normalt icke oroat kontrollerat tonläge, om de fanns vilddjur i närheten.
Hon skrattade å sa: "Neeeej Ella, Ella, de finns bara bort mot bergen"
ÅH PJUH. dom bergen ligger ju hela 1km bort(!!!!!!!!!!!!!!!!)

Sally fortsätter: Här i huset finns bara ormar, spindlar har du sett svarta änkor? och skorpioner.
TURDAG.

forts. "och dom dödar vi när vi ser dom, så oroa inte."

perfekt jag är nu lugn som en svensk filbunke.



i övrigt fanns i två hyddor som hörde till hemmet, diverse getter och hönor.
Bara de att det fanns en dörr på baksidan av huset å en på framsidan, båda konstant öppna.
Därför kan det plötsligt stå en GET i sovrummet. Eller en höna under bordet.
Vid ett tillfälle befann sig en ovanligt fet höna helt plötsligt ca 2dm från mitt huvud, flaxandes som en gnu.
Varpå jag skriker å hönan skriker å fjädrarna flyger å alla skriker å hönan fastnar i fönstergallret  i paniken på väg ut.

"Men Ella,Ella de va ju bara hönan"
jag ber om ursäkt att jag inte e uppväxt me hönor i huvudhöjd.



notera taggarna på trädet som e typ lika stora som getens horn. orsak till hälften av alla punkteringar i öknen och inget man vill få i tån.

På tal om djur:



Vad barnen lär sig i skolan. Notera nr2 från vänster.





Öknen dag 2 - Dasset i öknen.

Såhär såg det ut tidigt, tidigt på morgonen när vi kom hem till Sally och hennes hus.





Längst bort i mitten. till höger om det stora trädet skymtar ett hustak. Det är Dasset i Öknen. Det syns inte jag vet. så långt bort vare.

Dasset i Öknen visar sig ligga ca 500m från huset. Det är ett litet stenhus, trähus och hänglås.
När man öppnar är det cement och ett stort hål i golvet. Bra me hänglås så ingen går in å använder ens hål i golvet utan vidare.
Hålet i golvet förövrigt, är till storleken inte helt bekvämt. det är rejält mkt större än vad som kan tyckas behövas och dessutom helt sjukt obehagligt djupt. Man vill inte trampa fel om vi säger så.
Jag klarade mig utan större missöden tack.

På Dasset i Öknen huserar även X antal geckoödlor. Som kutar på väggarna å trillar nedfrån taket i tid å otid, vad exakt använder dom sugkopparna till då?

En morgon när jag fått upp hänglåset till Dasset i Öknen och skjuter upp dörren, möts jag av världens största bajshög.
Alltså inte i det ändlösa hålet, utan BREVID. Uteslutningsmetoden säger mig att det bör vara från ett djur(även om man aldrig vet så noga). DOCK betyder ju det, eftersom att den här högen låg INNANFÖR dörren som va låst. Att ett djur tillräckligt stort för att göra världens största bajshög FINNS DÄR inne?
Bor den/det i hålet undrar jag?
och håller mig i 3 dygn.



Öknen Dag 1 - Resan.

Vill börja me å säga att de där me toapapper va lite av en överdrift.
det stämde dock mkt väl att bristen va total, DOCK fick jag ingen större användning för det visar det sig.
Det enda vi åt i en veckas tid var: vitt bröd, chapati(vitt tjockt matbröd), pannkakor utan ägg(typ vitt bröd), ris, potatis och lite mer vitt bröd.
Jag gick på toaletten EN gång.

Needless to say kände jag mig rätt stoppad i slutet på veckan och bussresan hem blev en mardröm. men den återkommer vi till.
Har sedan jag kom hem imorse kl 04.00 varit på toa 4ggr.


Lilla Margareta va även hon me på vansinnesfärden, lugnare än somliga.

Hursomhelst, RESAN till öknen. Bussen skulle gå 13.00. tiden flyttades fram till 17.00. vi väntar.
17.00 kliver vi på bussen. två timmar senare måste vi flytta över till en annan buss. kl 20.00 åker vi. jag sitter som i ett skruvstäd. helt bekvämt.
Vi får stopp. står still i ingenstans i 2h. ingen vet varför. vi åker vidare.
Det har regnat ovanligt mkt så vid ett tillfälle kränger bussen till nåt vansinnigt, börjar glida ner i diket som snarare är en sjö och alla skriker. så slår vi plötsligt mot ett träd och studsar upp på vägen igen.
Varpå alla somnar om som inget hänt. jag hyperventilerar.

Resten av resan sover jag som en stock. vänjer mig fort vid kaos, en förmåga ja förmodligen fått me hemifrån.
vaknar me ett ryck då vi slängs av mitt i öknen me våra väskor å bussen brakar vidare.
öde. tyst. det rullar några sånadär westenfilms bollar över vägen me lite damm.

OK säger Sally. nu går vi hem. Jag har lust att säga att jag inte ser minsta spår av ett hus åt något håll men håller inne me den infon. Vi går.
Jag bär en väska, Sally bär allt annat på huvudet inklusive en bebis på ryggen. känner mej en gnutta överflödig.
plötsligt framme vid ett ensamt hus i öknen. hemma.

Vi somnar gott när solen börjar gå upp å jag upptäcker en fet bula i skallen. Efter att ha sovit mot rutan i en skumpande buss. perfekt kan inte sova på vänster sida.

Soluppgången i öknen - det vackraste man sett.

återkommer med dag 2.

XX E




de här me tider.

de e väl inte så noga?
Fara till öknen idag eller imorgon? vid lunch eller kl 8 på kvällen?
här chillas de big time kan ja berätta.

Blev hursom inget öken för mig idag vilket möjligen va lika bra eftersom jag hade bautafebern att bli av med.
Åt mängder av olika piller designade att hjälpa olika delar av min feberhärjade kropp, samt en dunderkur på pulver som österrikarna gav mig igårkväll. Jag somnade 2 minuter senare å vaknade idag kl 12 frisk som en nötkärna. den va de krut i.

men imorn drar jag på riktigt var så säkra, vilken tid på dygnet de än må bli.
så inget bloggande på typ en vecka, men sen återkommer jag med bildbomb från öknen(i mitt huvud ser det ut som när Simba precis tagit sig ut ur taggbuskarna efter att hyenorna jagat honom utför stupet.. ah ni vet)

Laddar upp med mängder av toapapper imorn förmiddag. VÄGRAR se den dagen jag står där UTAN.

hörs om en dryg vecka då förstår ni. hejsan!

XX E



Den här fantastiska milkshaken av nåt slag påminde mig om glassdrinken vi gjorde när vi va små(fast då tyckte vi vi va stora). Sockerdricka+chokladglass, minns du Maria? :)





mina små små vänner <3

öken.

Detta kan möjligen bli sista blogginlägget på ett tag.
Jag åker upp till öknen imorgon om inte oförutsägbart händer(även om allt oförutsägbart i afrika är förutsägbart).
har fått tre starka råd av kenyanerna:

SUNSCREEN
No heavy clothes
water

Fått tre tunga råd av svenskarna:

SUNSCREEN
ficklampa
toalettpapper

Tydligen blir det väldigt varmt och mörkt i öknen tack vare den totala bristen på elektricitet.
Det råder även allmän brist på toapapper, citat: "Dom använder sig inte alltid av det".
Jag kände mig nöjd me det svaret och frågade således inte va de kan tänkas använda sig av istället?

Alla amerikanare som jag berättar för att jag ska till Turkana i 1-2v, har samma reaktion.
"oooh OK. Good luck and see you in 4 days"

hm.

xx E





Gos Ian.

resultatet.





 

fett nöjd är jag. kör väl fötterna nästa gång kanske?

förövrigt så e jag aldrig sjuk hemma i Sverige. men nu har jag råfeber och förkylningen från helvetet i AFRIKA. perfekt.
Dessutom när jag väl blir sjuk så nöjer sig inte min kropp me en vanlig halsfluss eller nån liten kramp i magen. nej då får jag oftast nåt totalt dödligt, som halsböld eller njurbäckeninflammation.
Därför vågar man inte riktigt tänka på vad afrika har i åtanke för den här febern?

jag chillar.

xx E

Utkast: Nov. 5, 2011

Va idag på en stor invigning av ett nytt barnhem ute i bushen.
Sa ju tidigare att tålamod om nåt lär man sig i Kenya.
Klockan 8 skulle vi åka. Det blev ändrat till 10.
Vi kommer dit 10.30.
Alla andra kommer dit 12.00.

Å jag pallar inte ens folk som går långsamt framför mig på stan!

till storyn hör att auktoritet alltid kommer sist i kenya. med andra ord, vill man känna sig lite viktig så sölar man järnet. Pastorerna kom sent, då va pastorns fru tvungen å komma ännu senare å då kunde biskopen inte komma förrän ÄNNU senare å då kunde gästerna från USA inte komma förrän efter det osv.
Allt medans jag satt på pall i tältet me träsmak i röven å försökte få EN karamell å räcka i 3h.


Det blev iaf en väldigt trevlig tillställning. till slut.
Mot slutet blev alla vilda i vanlig ordning och en dam skriker: "It is not a celebration until everybody's dancing!"
Och där är jag faktiskt helt benägen att hålla med.




apropå nåt helt annat så va min tröja lite av en utmaning för denna kameleont tydligen.


Just nu har Lilli massa svenskar på besök så jag kvartar hos österrikarna två portar bort.
Dom e supersnälla men tycker de e konstigt att jag inte pratar nån tyska.
tror de att folk gör det överlag undrar jag då?

xx E


fet uppkoppling.



Jag, Phyllis, lilla Belinda på marken och världens sötaste Alexander.

har fet uppkoppling så kör på.



Om de e nåt han kan den där Barack, så e de bubbelgum helt klart.
mkt bra pris dessutom, ca 3kr.



världens goaste Ian. Idag iförd piloter.


Tänkte berätta att jag är aningens rädd för kor.
Det visar sig inte helt lämpligt i Kenya.
Jag lovar er, på skolgården, på motorvägen, på bakgården, i affären, du kan spotta åt vilket håll som helst å loskan landar banne mig på en kossa. DOM HAR TAGIT ÖVER.
aja rädslor e till för å övervinnas har jag hört.

xx E

lärre.



En läsk som smakar INGEFÄRA och PEPPAR. som sagt inga konstigheter i det här landet.

typiskt att när jag väl har tillräckligt mkt internetkapacitet för att äntligen delge er lite bilder.
Så lägger jag upp en bild på läsk.


Imorn ska jag berätta, kommer jag inte alls förbereda mig för öknens hetta eller så. Resan blir nämligen först på måndag. Om det är nåt man lär sig i Afrika så är det TÅLAMOD. ej min mest framträdande egenskap.


Lillemor insisterar förövrigt på att jag kommer behöva sjalar att ha på mig i Turkana. öknen är varm sägs det och det duger icke att gå runt å visa ben å armar till höger å vänster inte.
så imorn ska jag och vår amerikanska granne Betsy gå på sjaljakt i stan.
Det känns väldigt Tahiti -06 all over igen. De enda vi hade på oss va bikini och en stor sjal runt midjan.
Känns dock inte helt kosher att knata runt i öknen endast iförd bikinitop å ett höftskynke, vilket innebär att jag behöver hitta en sjal som täcker hela min patetiskt vita lekamen. perfekt.
eventuellt flera.


men först ska jag Hennatatuera hela min kropp hos en indier- inte heller det några konstigheter.
xx E


RSS 2.0