ellahast

Va idag på en stor invigning av ett nytt barnhem ute i bushen.
Sa ju tidigare att tålamod om nåt lär man sig i Kenya.
Klockan 8 skulle vi åka. Det blev ändrat till 10.
Vi kommer dit 10.30.
Alla andra kommer dit 12.00.

Å jag pallar inte ens folk som går långsamt framför mig på stan!

till storyn hör att auktoritet alltid kommer sist i kenya. med andra ord, vill man känna sig lite viktig så sölar man järnet. Pastorerna kom sent, då va pastorns fru tvungen å komma ännu senare å då kunde biskopen inte komma förrän ÄNNU senare å då kunde gästerna från USA inte komma förrän efter det osv.
Allt medans jag satt på pall i tältet me träsmak i röven å försökte få EN karamell å räcka i 3h.


Det blev iaf en väldigt trevlig tillställning. till slut.
Mot slutet blev alla vilda i vanlig ordning och en dam skriker: "It is not a celebration until everybody's dancing!"
Och där är jag faktiskt helt benägen att hålla med.




apropå nåt helt annat så va min tröja lite av en utmaning för denna kameleont tydligen.


Just nu har Lilli massa svenskar på besök så jag kvartar hos österrikarna två portar bort.
Dom e supersnälla men tycker de e konstigt att jag inte pratar nån tyska.
tror de att folk gör det överlag undrar jag då?

xx E